alexinfolkis

Utanför det stora vita tingshuset i Flemingsberg susar pendeltågen förbi med ett dånande ljud. Det är mars och ganska fint väder. Inte för varmt och inte för kallt. Solen sticker fram igenom molnen och värmer. Våren är på väg. Med bestämda steg gick jag mot dörren som var ingången till tingshuset. Utanför stod det personer som rökte. Kände cigarett doften från ett bra avstånd. Något inom mig säger att det kommer gå bra men man vet aldrig. Jag kliver in och går fram och anmäler att jag är på plats. Jag tar några steg bakåt och fäster blicken på den åtalades familj. Någonstans borde de förstå men jag mötte bara hat i deras blickar. Hade jag gjort rätt? Hade jag gjort fel? Snabbt skaka jag av mig den tanken och fortsatte uppför en trappa till plan två. Förhandlingarna hade redan börjat på morgonen. Jag var vittne så jag skulle inte bli inkallad förrän senare. 

Ståendes i väntsalen, att vänta på att får stiga in i salen och börja huvudförhandlingarna var inte så kul. Nervositeten stiger och pulsen ökar. Jag får en värmande hand på min axel. Lollo säger ”Alex det kommer gå bra och det löser sig vännen” men jag hör de långt bort . Försöker sätta fokus på salen där jag strax ska kliva in. Plötsligt hör jag mitt namn ropas ut i högtalaren. ”Alexandra Pettersson kallas till huvud förhandlingarna i sal 14 på plan två.” Jag vände mig om och gick in. Rummet är ganska litet, inte lika stort som man har sett på studiebesök och på tv. Framför mig har jag domaren och fyra nämndemän. Domaren ser ganska sammanbiten ut. En allvarlig blick som satt fokus på mig. Jag ställde mig framför vittnesstolen mitt framför domaren och nämndemännen och fick avlägga Svearikes lag. Efter det slog jag mig ner och började titta runt i rummet som var ganska sterilt men hade lite inslag av färg. Brun träpanel och på sidorna satt det tavlor. Ett stort fönster bakom den tilltalade. På min vänstra sida sitter målsägande och på min högra den tilltalade. Bakom mig har jag åhörare som är från båda parters håll. I rummet sitter det två kameror. Jag vet inte vilken jag ska titta in i eller om jag ens ska titta in i den. Den tilltalade har inte satt sig på sin plats än. Han blir inledd av två poliser. Han är ganska kort och har spretigt hår. Han går framåtlutat med huvudet och blicken fäst ner i golvet. Sakta går han fram och sätter sig ner. Jag tittar mot honom. Försöker möta blicken men han vill inte titta upp. Plötsligt blir han så liten. Den killen som sitter där brukar vara så stor och stark men just nu visar han inga tecken på att varken eller.